Etikbyråkratin

Den växande byråkratin hotar den fria forskningen vid Sveriges universitet och högskolor. Konformismens breder ut sig, tydligast inom forskningsetiken. Den har blivit en tvångströja som kväver den klassiska idédebatten, skriver fyra professorer.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Att bedriva bra forskning kräver engagemang, frihet, lust och mod. Det kräver universitet och högskolor som står upp för yttrandefrihet, icke-opportuna studier och forskare som är villiga att ta risker. Bra forskning innebär att man inte kan planera och förutsäga allt utan följer oväntade spår.

Tyvärr görs åtskilligt för att förhindra detta. Vi lever i ett försiktighetens och riskminimerandets samhälle och en akademi som är alltmer tuktad och konformistisk. Gör och säg inget kontroversiellt! Håll dig med råge innanför olika regelverk!

En uppsjö av värdegrunder och nolltoleranser för vad någon kan uppfatta som kränkande bidrar till att forskning blir något av ett minfält om man inte väljer anpasslighet och försiktighet. Allt detta ingår dessutom i en växande byråkrati som måste betalas av forskningen då få universitetsledningar förmår att försvara forskningen mot byråkratin.

I allt mer regelverksmarinerade verksamheter finns ofta en verktygslåda av mer eller mindre repressiva åtgärder att tillgå för de som ser myndighetsutövning och regelverksföljande som överordnad princip och forskningens frihet och värde som sekundär. Det finns många exempel på hur folk råkat illa ut.

Vid Linköpings universitet blev forskarna bakom en rapport om BRÅ, där man visade hur myndigheten ger efter för politisk påtryckning, utsatta för ordentlig administrativ misshandel där alla möjliga regelverk mobiliserades på de mest fyrkantiga sätt som stod till buds. Det var först då ett antal etablerade akademiker och journalister började reagera som universitetet retirerade från de mest extrema sanktionerna.

Regleringsivriga institutioner minskar lust och förmåga, fostrar försiktiga och konforma forskare och riskerar kväva forskning inom viktiga områden.

Inom forskningsetik blir den attityden alltmer skönjbar. Etik har blivit en fråga om regelverksföljande, formell prövning och riskminimering. Tidigare hanterades etikfrågor i huvudsak väl av forskarsamhället, och utan onödig formalia. Nu är det föremål för en omfattande formell regleringsregim.

I Lund åtalsanmäldes nyligen en forskare som i en studie av registerdata hade undersökt ett kontroversiellt ämne. Detta trots att ingen person som deltog i studien kunde identifieras. Forskaren riskerar nu böter eller till och med fängelse. Här saknas gott omdöme och sinne för proportionalitet, just sådant som är en bristvara i ett system präglat av ett snävt juridiskt synsätt.

Helt klart är det viktigt med etik. Att experimentera på människor är ofta djupt oetiskt, vilket ett uppmärksammat fall vid Karolinska illustrerar. Djurförsök bör också bedrivas högst restriktivt. Men etik borde inte minst handla om att använda stora resurser till att åstadkomma bra och värdefull forskning. Det handlar trots allt om skattepengar och samhällsnytta. Läget förvärras då forskningsmöjligheter beskärs och forskare disciplineras. Många av samhälls- och beteendevetenskapens viktigaste studier hade sannolikt ej kunnat utföras i dag.

Tyvärr finns en tendens att etikprövningen får karaktären av en tvångströja för alla som gör något kontroversiellt. Risken är att det snarare handlar om att skydda en universitetsledning mot möjlig kritik än om etik i mer substantiell mening. Det är också svårt att avgöra var gränsen går mellan etik och politik. När blir en etikprövning i själva verket en ”politikprövning”? Man kan fråga sig vilka som granskar konsekvenserna av denna etikprövning – och hur ska själva etikprövningen granskas?

Etikprövningen blir lätt ett redskap för maktutövning. Den som sitter där styr inte bara över vilken forskning som ska bedrivas utan även över enskilda forskares öden. Nämnder tycks gärna ägna sig åt anmälan och – om möjligt – fällning, kanske för att legitimera sitt existensberättigande, ha något att göra och öka känslan av viktighet. Ingen vill stöta sig med den som vakar över etikprövningen.

Här uppenbaras olika möjligheter till ovidkommande hänsyn och ryggdunkande, där etikprövningen själv hamnar i en etisk gråzon. Det har dessutom alltmer blivit praxis att ledare inom universiteten abdikerar nedåt. När en aldrig så framstående forskare klagar på hur hen behandlats av sin närmaste chef vägrar ofta högre chefer att sätta sig in i situationen självständigt. Utan rektor abdikerar till dekanus som i sin tur abdikerar till prefekten som i sin tur abdikerar till forskarens närmaste chef. Det blir därför närmast omöjligt för forskaren i fråga att få någon rättelse, hur illa hon eller han än blivit behandlad.

Det finns dessutom en uppenbar risk att etikprövningen oetiskt riktas mot kollegor och konkurrenter och förlamar deras forskning för flera år framåt, till fördel för anmälaren trots att den anmälde kanske helt frias till slut. Hur ges i sådana fall upprättelse till forskaren i fråga?

Utvecklingen mot ökande riskminimering är, paradoxalt nog, själv riskabel då den medför en risk att forskningen på många områden blir än mer meningslös och irrelevant. Vi fostrar därmed en generation av räddhågsna akademiker som saknar de egenskaper som gör att universitet och högskola har ett existensberättigande: självständighet, yttrandefrihet, mod.

Medan äldre professorer ofta kunde visa integritet, självständighet och mod lyser dessa egenskaper alltmer med sin frånvaro bland yngre, som formas i en anda där det främst gäller att gå i redan upptrampade (läs: etikprövade) spår. När får vi den första tidskriften för ”icke-etikprövad” forskning?

Slutligen måste man fråga sig vad de växande regelverken inklusive etikprövningen och byråkratin gör med våra universitet. Blir de bättre och mer internationellt konkurrenskraftiga eller försvagade och mindre vitala? Den forne universitetskanslern Stig Hagströms devis ”granska för att främja” känns avlägsen.

Mats Alvesson, professor, organisations- och ledningsforskare, Lunds universitet

Per Eriksson, professor em, f d rektor vid Lunds universitet

Lars Jacobsson, professor em i psykiatri, f d ordförande i Läkarsällskapets delegation för medicinsk etik, Umeå universitet

Erik J Olsson, professor i filosofi, ordförande i Academic Rights Watch, Lunds universitet