Omstörtande Innovationer

Naturens inneboende rikedom erbjuder obegränsat antal områden

för omstörtande innovationer och det är exakt detta som behövs för

att lösa klimatkrisen och energikrisen.

Detta är två kriser som inte ens behövde finnas om man lyfter blicken mot lösningarna.

Ett omstörtande område vore att suga 2 Gton metan ur atmosfären per år

vilket tar oss tillbaka till 1920 talet i växthuseffekt och löser större delen

av energikrisen.

Idén har testats hos några professorer i termodynamik, som snabbt avfärdar

hela detta område med att det är för lite  metan i atmosfären, bara 1.8 ppm.

Troligen kommer en enig akademisk expertis att hålla med och hela

denna expertis diskvalificerar sig själva att deltaga i vår tids viktigaste genombrott.

Samtidigt missar den samlade klimatexertisen att tala om att lösningen

kan vara helt nödvändlig för civilisationens överlevnad och att denna

innovation måste vara i full drift senast 2025.

Från alla håll skjuts de omstörtande innovationer sönder som skall bli

vår räddning.   Expertisen synes mer intresserade av att rädda ansiktet

än att rädda sina egna barn.

Det finns som sagt obegränsat antal områden för omstörtande innovationer och

här bekrivs ytterligare ett sådant område: Vattnets fjärde fas.

Detta område baseras på forskning av Prof. Gerald Pollack,   University of Washington.

Hans bok "Fourth Phase of Water" beskriver en rad okända och fascinerande egenskaper

hos vanligt vatten. Det är mycket troligt att vattnets dolda egenskaper kan gömma

tillräckligt mycket möjligheter för att lösa både klimatkrisen och energikrisen.

Varför den etablerade akademiska världen inte är särsklit intresserade

försöker Prof. Gerald Pollack förklara:

De fyra principer som beskrivs i boken kan ses som naturregler,

som tidigare var dolda i något avlägset hörn och som nu avslöjas i ett klarare ljus.

MAn börjar med enkla frågor om "varför" och "hur":

Varför håller geler kvar vatten?

Hur kan champagnebubblor föröka sig i vattendrag till synes utan slut?

Hur kan enkla hydrerade kilar splittra massiva stenblock?

Hur kan vatten stiga upp till toppen av gigantiska redwoodträd?

Varför ser du moln av ånga ovanför ditt varma kaffe?

Varför får isen dig att glida och falla?

Principerna kan förklara många andra frågor

vars svar har förblivit svårfångade.

På grund av deras enorma förklaringsförmåga anser jag att dessa  principer

kan visa sig vara grundläggande för mycket i naturen.

Varför har dessa principer förblivit hemliga?

Hur har de undgått att vara del  av den allmänna förståelsen?

Åtminstone fyra skäl kommer i åtanke.

- För det första har vattenvetenskapen haft en brokig historia. Polyvatten-skandalen

lämnade ärr och höll nyfikna forskare borta från vatten i årtionden. Alla

forskare som var tillräckligt självsäkra för att ge sig in på arenan och som har tur nog att

upptäcka något oväntat blev oundvikligen attackerade med

återvunna pilar som använts för att förlöjliga polyvatten.

Sedan kom skandalen med vatten-minnet. Minnet som lagras i vatten verkade så osannolikt

att det blev föremål för vetenskapliga skämt.  Försök att dricka mer vatten -

det kommer att återställa förlorad information.

Kritiker och deras förakt och deras hånskratt väntade vid varje tillfälle.

Vilken försiktig vetenskapsman skulle våga sig in i detta?

Vatten blev förrädiskt att studera.

Att dränka sig i vattenforskning  är lika farligt som att dränka sig i frätande syra.

En andra orsak till att förståelsen har varit så långsam är att

vatten är allestädes närvarande. Vatten finns överallt. Vatten har en central plats i

så många naturliga processer att få människor kan föreställa sig att grunderna skulle kunna

förbli öppna för ifrågasättande.

Någon måste väl ha räknat ut svaren för ett eller två hundra år sedan. Denna uppfattning håller vetenskapsmännen borta. Forskarnas motvilja har bara ökat.

Forskning belönar dem som fokuserar på  trendiga områden och lämnar lite utrymme för

att ifrågasätta den grundläggande  vetenskapen som lärs ut i stor utsträckning.

Särskilt  när det gäller något som är så djupt rotat

och vanligt som vatten, är incitamentet att  ifrågasätta de grundläggande principerna

obefintliga.

En tredje orsak till att grundläggande principer kartläggs alltför långsamt är den

regel som plågar hela vetenskapen: intellektuell blyghet.

Det känns bekvämare att förlita sig på de kunskaper man redan fått än att

hantera revolutionärt omstörtande tankar.

Man skulle kunna tro att vetenskapsmännen skulle omfamna dramatiska framsteg inom

fundamental  vetenskap, men de flesta känner sig mer bekväma med att begränsa

sig till mindre avvikelser från status quo. Forskare kan stå emot

revolutionen på samma sätt som alla andra försvarare av ortodoxin.

Ett fjärde skäl är ren rädsla. Att ifrågasätta den vedertagna visdomen

innebär att man trampar vetenskapsmän på tårna som har byggt sin karriär på denna

visdom. Obehagliga reaktioner kan förväntas. Jag har till exempel

här trampat på en hel del helig mark. Jag förväntar mig en vederbörlig tillrättavisning,

särskilt från de forskare vars erkännande, bidrag, patent..,

och andra maktattribut är beroende av att de försvarar sina vetenskapliga

ställning.

Ett barn kan förlåtas för ett sådant bristfälligt beteende,

men äldre forskare är sällan utrustade med denna grad av artighet.  

Därför har  karriärorienterade forskare en

konservativ hållning och håller sig på avstånd från  allt som ens luktar revolutionär

utmaning. Denna hållning bidrar till smör och bröd på deras vetenskapliga bord.

Sammanfattningsvis kan man säga att minst fyra faktorer bär ansvaret för den smärtsamt

långsamma framväxten av nya principer:

i) vattenpolitikens fördärvade historia  har hållit forskarna borta,

ii) vatten är så vanligt att alla antar att de grundläggande frågorna har lösts.

iii) att avvika från gruppens tänkande kan vara detsamma som att förstöra tryggheten.

iv) Att ifrågasätta de rådande principerna är en riskfylld verksamhet inom alla områden.

Dessa hinder har tillsammans lett till ett långvarigt stopp. Jag försöker göra mitt bästa

för att få fart på den avstannade motorn.

Framtiden

Vi började med att ställa en enkel fråga: varför finns det undantagsområden?

Ju mer vi letade, desto mer fann vi.  

Nyckeln till att göra framsteg på alla dessa områden måste innefatta en ny

vilja att erkänna att kejsaren inte har några kläder. Även de största

av vetenskapliga hjältar kan ha misstagit sig. Dessa vetenskapsmän var mänskliga: de

åt samma sorts mat som vi äter, hade samma passioner som vi har,

och led av samma svagheter som vi är benägna att ha. Deras idéer är

inte nödvändigtvis ofelbara. Det kan tyckas respektlöst, men om vi hoppas kunna

komma fram till den grundläggande sanningen, måste vi ha modet att ifrågasätta varje

och alla grundläggande antaganden.

Annars riskerar vi att döma oss själva till evig okunnighet.

Naturens hemliga regler

Vart sådana utforskningar kan leda kan ingen säga. Inom  

osäkerhetens domäner ligger charmen med den vetenskapliga strävan: genom ett

obehindrat experimenterande, logiskt tänkande och en och annan god

tur att snubbla över det oväntade, kan vi börja belysa naturens dolda områden.

Sammanfattningsvis så försöker det nuvarande samhället på alla sätt

motarbeta alla de omstörtande innovationer som måste vara i drift senast 2025

Den enda vägen till räddning undan kommande klimatkatastrof.

Istället förnekar klimatexpertisen behovet och understödjer ivrigt den stora lögnen från IPCC

om att globala temperaturen stannar när utsläppen är stoppade.

Med denna falska information kan man motivera den stora, bekväma fusk-lösningen

NollUtsläpp 2050.  När detta grova fel upptäcks är det för sent att korrigera.