underlag

DN DEBATT NÄTEXTRA 30/10.

Pär Holmgren (MP), delegat på klimatmötet i Glasgow: Ambitionerna måste höjas och finansieringen till de redan drabbade måste öka.

DN:s klimatreporter Peter Alestig ger dig veckans viktigaste läsning om

klimatkrisen - nyheter, granskningar, fördjupningar och intervjuer.

I morgon inleds FN:s klimattoppmöte i Glasgow. Mötet är avgörande för

våra möjligheter att begränsa klimatförändringarna och för att klara

Parisavtalet.

Det är bara Gambia som i dagsläget lever upp till avtalet som slöts i

december 2015. Målet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5

grader till slutet av detta århundrade kritiserades av oss gröna för

att inte vara tillräckligt ambitiöst.

Sex år efter att Parisavtalet slöts är det dock bara vi gröna som

fortfarande har siktet inställt på att nå målen. Tyvärr bedriver inga

andra politiska krafter eller länder en tillräcklig klimatpolitik. En

analys från Climate Action Tracker visar att EU:s nuvarande politik

bidrar till 3 graders uppvärmning. FN varnar för att världen går mot

2,7 graders uppvärmning. Och det är bara om de löften som fortfarande

bara är ord faktiskt skulle genomföras med konkreta förändringar. Det

är uppenbart att världens ledare måste göra mer.

Klimatkrisen är redan här. Den visar sig i värmeböljor, extremväder,

naturkatastrofer, torka och översvämningar. Den är här hos oss, i vår

del av världen, men den slår hårdast mot de redan utsatta. Fattiga

länder drabbas alltid hårdast av globala kriser. De har inte bidragit

med utsläpp av växthusgaser under århundraden, men påverkas betydligt

mer av den klimatkris den rika delen av världen orsakat. Därför måste

vi ta vårt ansvar.

Men klimaträttvisa behövs även i vårt land. Även i Sverige är utsläppen

ojämnt fördelade. Mellan 1990 och 2015 minskade Sveriges totala

konsumtionsbaserade utsläpp med 11 procent. Studier visar att denna

utsläppsminskning i huvudsak skett på grund av minskningar hos låg- och

medelinkomsttagare. Medan den rikaste procenten minskade sina utsläpp

med bara 3 procent var motsvarande siffra för befolkningen med lägst

inkomst en minskning med 26 procent. Detta har skett samtidigt som den

ekonomiska ojämlikheten ökat kraftigt i landet.

Vårt fossilberoende slår även mot landsbygden. Att låsa fast glest

bebodda områden i ett beroende av fossila bränslen är kanske en enkel

och kortsiktig lösning, men det är inte långsiktigt hållbart. Alla

politiska krafter som vill sänka bensinskatten kommer att göra

omställningen ännu dyrare och svårare i framtiden. För ändliga resurser

kommer ta slut. Därför behövs omställningen nu, och den behöver vara

rättvis.

Jag är officiell delegat till klimattoppmötet Cop26 i Glasgow för den

gröna gruppen i EU-parlamentet. Där samlas alla världens ledare för att

färdigställa och operationalisera Parisavtalet. Fina löften på papper

måste bli handling och konkreta politiska beslut. Fortfarande vet ingen

hur Parisavtalet ska fungera i praktiken. Det finns stora oenigheter

kring detaljerna. Förhandlingarna på klimatmötet i Madrid i fjol

brakade samman just på grund av oenighet kring regelboken.

Men delegaterna samlas i Skottland också för att presentera sina planer

över hur de ska nå målen i avtalet. Jag kan nu presentera mina krav på

världens ledare. Det här måste hända under klimattoppmötet för att

världen ska klara Parisavtalet:

1 Energiomställningen måste påskyndas och den fossila eran få ett slut.

Många partier pekar på negativa utsläpp som en avgörande faktor för att

i närtid minska klimatpåverkan. Det kan låta vackert och häftigt med

tekniska lösningar, men faktum är att tekniken inte finns. Vi har inte

tid att vänta på forskningen som i många fall ännu bara är i ett

förstadium. Därför måste energiomställningen ske snabbare.

Det finns en tydlig väg att gå, och det är bort från det fossila och

mot 100-procentig förnybar energi. Storbritannien vill fasa ut kol,

vilket vi välkomnar. Under klimattoppmötet i Glasgow måste världens

ledare enas om ett stoppdatum för nya kolkraftverk. Samtidigt får vi

inte glömma bort olja och gas. EU måste leda och sätta slutdatum på

2030 respektive 2035. Det mest självklara första steget här är att

sätta stopp för fossila subventioner senast 2025. Subventioner på

nästan 100 miljoner kronor i minuten går till fossilindustrin. Det

måste styras om till att stödja det förnybara.

2 Klimatfinansieringen måste öka. Världens fattiga bär minst skuld, men

drabbas mest av klimatkrisen. Kvinnor är extra utsatta. Redan 2009

enades världens rika länder om att årligen bidra med 850 miljarder

kronor för att finansiera klimatåtgärder, klimatanpassning och

återställande av natur i fattigare delar av världen. Det löftet har

ännu inte infriats något år.

Den svenska regeringen har, tack vare Miljöpartiet, lovat att fördubbla

klimatbiståndet till 2025. Det är bra. Men nu är det även dags för

andra länder att göra mer. Klimatfinansieringen, särskilt i form av

bistånd, från hela EU måste öka. Hälften av dessa pengar måste gå till

klimatanpassning senast 2023. I och med att kvinnor och

låginkomstsamhällen i utvecklingsländer drabbas hårdast av

klimatförändringar måste finanserna också vara särskilt riktade för

deras behov.

3 Alla delar av världen, inklusive EU, måste göra mer för att

säkerställa klimaträttvisa. I EU-kommissionens ordförande Ursula von

der Leyens tal till unionen nyligen ägnades blott fem minuter åt

klimatet, och då pekade hon främst på andra länder. Men sanningen är

att EU:s politik inte heller ligger i linje med Parisavtalet. Ändå slår

sig EU för bröstet och stoltserar med att vara världsledande i

klimatomställningen. Det duger inte.

Det finns fortfarande politiska krafter i EU-parlamentet kämpar för att

fossilgas ska anses hållbart. Även vissa svenska partier vill fortsätta

med gratis utsläppsrätter till tung industri. EU måste sopa framför

egen dörr innan vi pekar finger.

4 Alla sektorer måste höja sina ambitioner. Detta årtionde måste bli

det sista i den fossila eran. Transportsektorn - som står för 10

procent av globala utsläpp och 30 procent av Sveriges totala utsläpp -

förväntas hamna i fokus under Cop26, och det är viktigt. Bilindustrin,

flyget och sjöfarten måste ta stora steg mot nollutsläpp. Vi måste till

exempel förbjuda renodlade fossilbilar. I EU har vi gröna drivit att

detta ske senast 2025, och vi måste se slutdatum även på global nivå.

De sektoriella målen måste även omfatta skogsbruket. Skog och även

jordbruk har en otrolig förmåga att minska mängden koldioxid i

atmosfären. De ekonomiska förutsättningarna för jordbrukare och

skogsägare behöver förändras så att det blir lönsamt att vara

planetskötare, och bidra till biologisk mångfald och öka mängden kol

som binds från atmosfären till marken och det som växer.

Det finns fortfarande en teoretisk möjlighet att hålla den globala

uppvärmningen nära 1,5 grad till slutet av seklet. Men klimattoppmötet

i Glasgow är det absolut sista tillfället att lägga om politiken.

Varken högerpopulism, konservatism eller en överdriven liberal tro på

den fria marknaden har politiken för att lösa kombinationen av

klimatkrisen och den snabba förlusten av biologisk mångfald.

Det behövs ett helhetsperspektiv som tar hänsyn till både ekologisk och

social hållbarhet för att omställningen ska gå tillräckligt snabbt, och

samtidigt vara rättvis. Vi har varken tid eller råd med ännu ett

klimattoppmöte som landar i tomma ord - eller för den delen brakar

samman utan enighet. Nu är tiden för världens ledare att enas om vem

och vilka som ska göra vad - och när. Annars är misslyckandet ett

faktum.